Hej där! Tommy Rönsdorf här. Kanske känner du till mig som författaren till ”Erlandsson – Kommissariens Fall”, eller så gör du inte det. Och vet du? Det är helt okej, för för inte så länge sedan hade jag inte heller en aning om vem ”författaren Tommy” var. Låt mig berätta en liten historia om hur jag, helt utan litterär bakgrund eller ens det minsta lilla sug efter att skriva, bestämde mig för att skriva en bok. Ja, du hörde rätt.
Allt började en helt vanlig dag, när idén slog ner som en blixt från klar himmel. Jag, som knappt hade läst en bok på över ett decennium, fick för mig att jag skulle skriva en. Varför? För utmaningens skull, så klart! Jag ville bevisa för mig själv (och kanske lite för andra) att det var möjligt. Tanken var så absurd att den nästan hade en viss charm.
Utan att ha någon aning om vad jag gav mig in på, satte jag igång. Jag bestämde att det skulle bli en spännande historia, något som verkligen stack ut. Inget kunde vara enklare, eller hur? Ha! Efter ett tag stannade jag upp och tänkte ”Vad i hela friden håller jag på med?” Insikten slog mig – detta var inte bara svårt; det var nästan komiskt orealistiskt. Vem försökte jag lura?
Men efter en tid av tvivel vaknade envisheten till liv igen. Jag kunde inte låta bli. Det var dags att visa vad jag gick för – igen. Och vet du vad? Jag gjorde det. Mot alla odds (och allt sunt förnuft) skrev jag klart manuset. Det var en triumf i sig, men när jag insåg att jag faktiskt hade byggt upp en historia som höll ihop… ja, då kände jag mig som en litterär superhjälte.
All den positiva feedbacken jag fick blev som vind i seglen. Jag hade inte planerat ett enda ord av manuset i förväg. Allt kom spontant, i stunden, medan mina fingrar dansade över tangentbordet. Och musiken i mina hörlurar? Den var min trofasta sidekick, min muse, som hjälpte mig att hålla fantasin igång.
När jag ser tillbaka på det hela kan jag inte hjälpa att förundras över hur otroligt fantasifull man kan bli när man väl sätter igång. Att läsa igenom sitt eget manus efter en paus är som att upptäcka en ny sida av sig själv. ”Skrev jag verkligen detta?”
”Erlandsson – Kommissariens Fall” är min debutroman, min första stora kärlek inom skrivandet, och oavsett vad framtiden håller, kommer jag alltid att vara stolt över den. Och vet du? Det är just den stoltheten som har gett mig blodad tand. Så vem vet – kanske är detta bara början på ett äventyr fyllt av ord, sidor och, tja, förhoppningsvis några fler blixtar från klar himmel.
Så till alla er där ute som undrar om ni kan skriva en bok: Om jag kan, då kan definitivt ni också. Bara sätt på er hörlurarna och låt fantasin ta över. Vem vet, kanske är det just du som skriver nästa stora svenska deckare.
Jag gillar verkligen att det förekommer allt från otäcka scener till en hel del skratt. Kan än idag inte riktigt bestämma mig för om jag gillar eller inte gillar Erlandsson! Någon form av hatkärlek i guess.
Nadja
